Två år har gått sedan den värsta dagen i mitt liv. Saknaden har inte minskat, tvärtom så tänker vi nästan dagligen på hur hon skulle sett ut idag, vem hon skulle likna, vad hon skulle göra, hur mycket roligt ihop hon och Nea skulle ha, hur mycket de skulle bråka.
Saknaden gör ont, men vi tvingas accpetera våran situation och orka leva vidare för våra barn här på jorden. Vi vet att vi har en ängel i himmelen som kikar ner på oss. Ibland pratar vi med henne också, Nea mest kanske, och hoppas att hon hör oss där uppe. En dag hoppas vi att vi får träffas igen någon annan stans än här på jorden.
Det var så vackert idag vid graven. Prästen som jordfäste Ida träffade jag på gravgården idag. Han kom ihåg oss, hur det var då för två år sedan, och kom å pratade en stund.
Någonstans i det hela har vi nog vunnit någon sorts styrka. Att klä på och kistsätta min egen dotter, och sedan sänka kistan ner i graven och gräva över jord är det tyngsta jag någonsin gjort- men jag klarade det. Saknaden gör ont- vi kommer alltid att ha en stol vid matbordet tom för henne.
Älskade Ida- du fattas oss, vi saknar dig!!!
3 kommentarer:
Kram
Annika S
Vi glömmer aldrig kvällen då J ringde o berätta vad som hänt.Minns klockslaget o vad vi gjorde.Det sista man önskar är att ens barn ska behöva gå igenom vad ni fått vara med om.Trots allt så tillsammans är ni starka o Nea o Milton behöver er o ni dom.Dock fattas ett blad i treklövern.Kram mommo & moffa.
*kram*
tror det är en viktig del av sorgearbetet att göra som ni gjort och ta ett ordentligt avsked. självklart ser Ida er och hon vakar över sina syskon <3
kram
Skicka en kommentar