Har idag varit på Ultraljud i v. 28, och allt är helt okej med lillasyster. Växer och mår fint där inne. Uppskattad vikt ligger nu på 1150g. Och uppskattad vikt vid fullgångna 40 veckor, beräknades enligt måtten idag bli strax över 3,5 kg. Så hon är nog den, av alla tre (fyra) som håller sina mått bäst, för enl. ultraljudets medeltal så skulle nu b.f ligga runt 28.12. Återstår att se om hon gör en tillväxtspurt på slutet, eller om hon blir den som blir minst av dem. Gemensamt för dem alla har varit de smala benen, men desto större midjemått, och ett aningen större huvud än medeltalet...
Sen så har lilleman varit i farten igen. Nea är iväg efter dagklubben på playdate med sin bästa vän Cajsa, så hemma var bara vi övriga tre. Efter kvällsmaten så höll jag på att plocka undan när jag hör hur det dunsar lite lätt, och sen att han börjar gråta. Denna gång har han dragit en bordslampa över sig, som var på förstås, så han brände sig lite på överarmen och lite på låret. En lite hudbit lossnade och han blev lite röd. Kylde ner armen, och satte sen sårsalva och ett litet bandage på så han inte är där och pillar på blåsan. Detta skulle ju nu då inte ha hänt om A: mor hade satt på sin son rena kläder direkt efter att vi tagit bort de nerkladdade, B: mor inte hade haft lampan på, C: mor hade vaktat sin son... Men fast jag bara har ett barn hemma så har jag inte möjlighet att hålla ögonen på honom varje bråkdels sekund, och värre blir det ju flera vi blir här hemma...
Emils mamma skrev: "Gud hjälpe mig med den gossen", och idag kan jag faktiskt sympatisera med mor i katthult. Nu är det ju inte så att han är något extra speciellt olycksdrabbad eller har fått några stora skador, men fast jag själv är utbildad inom vården, så har jag VÄLDIGT svårt med när mina egna barn är sjuka eller har fått några små sår och skråmor. Tack och lov så har vi klarat oss väldigt bra undan sådant hittills...
Jag undrar ibland lite i mitt stilla sinne, att när Milton är sådär otroligt famnig av sig, och jag för det mesta kånkar runt med honom på ena armen, så är det lite som om han måste hitta på något extra de gånger jag är tvungen till å sätta ner honom på golvet. Som att klättra på lite extra farliga ställen, pilla lite varstans etc, etc. Lite som om han hämnas... Skulle kännas skönt om han skulle börja få liiiite mera tålamod snart att sysselsätta sig själv en stund åtminstone. För ibland måste även jag skala potatis, och det gör jag inte så bra med en hand bara....
Tids nog kommer det, jag vet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar