tisdag 18 oktober 2011

Våran dag idag!



Grattis säger jag till min käre man och mig, som firar tre-årig bröllopsdag idag. Av totalt 16 år tillsammans så har vi nu varit det som man och hustru i 3 år. Idag, för exakt tre år sedan, var nog en av de bästa dagarna i hela mitt liv.  (De som kommer snäppet före är nog ändå de dagar barnen föddes). 

Nea var 1 år och 8 månader, vi skulle gifta oss, och dotter nr 2 befann sig tryggt i magen. Tänk så lite vi då (tack och lov) visste då om hur våran närmaste framtid skulle se ut. Inget i min vildaste fantasi skulle ha fått mig att tänka på, när vi stod framme vid altaret i kyrkan, att vi två veckor senare skulle gå omkring på gravgården och välja ut våra gravplatser, och våran ofödda dotters gravplats. Men vi gjorde det, tillsammans. Det är det viktigaste. Många saker har vi gått igenom du och jag älskling, detta var nog den absolut tuffaste. Men på något sätt har vi överlevt, vardagen tog vid. Saknaden kvarstår alltid, många lyckliga stunder har vi upplevt sen dess. Förhoppningsvis många fler ännu. 

Även om våran bröllopsdag är en av de viktigaste dagarna i vårat liv, så har den ändå på något vis mist lite av sin charm, fått lite av en skugga över sig, eftersom vi bara 2 veckor senare miste en av de viktigaste personerna för oss. Chocken och sorgen har tyvärr gjort så att jag inte helt till fullo kommer ihåg så bra våran dag. Kanske vi någon gång får förnya våra löften, och få ett nytt och bättre minne av våran bröllopsdag.

denna är för oss!

Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

Lalala…

När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag

För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge

Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge



2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja tänk om man visste vad som komma skulle. Ni har varit med om det som jag tror är det värsta som kunde hända en. Aldrig kan man väl föreställa sig att planera ens eget barns begravning... Tur är väl att man har en annan att stöda sig mot när saknaden blir för tung. /Annika

Bettina sa...

Kramar!