Sorgen

är lite av en tidningsknarkare, och väldans ofta så slinker det ner en tidning i kärran när jag är och handlar mat. Förra veckan så följde ett nummer av MAMA med hem. I detta nr så fanns en intervju med Malin Wollin, vars fjärde barn dog i magen i grav. vecka 19. Hela artikeln var mycket välskriven och intressant, och jag kunde känna igen mig i mycket av vad hon sagt, även om våra historier lite skiljer sig från varandra så har vi ända en sak gemensamt hon och jag- ett barn i himlen. 

Våran lilla Ida blev en vacker ängen i grav.vecka 21, och alla foster som dör före grav.vecka 22 räknas som missfall. Malin säger så här: " Före vecka 22 är bebisen ingen person enligt sjukvården. Men för mig, och för alla kvinnor som har varit med om det här, är det ett barn man förlorat. Med fingrar, tår, ögon, allt. Det var ett barn som dog."

"Sorgen är stor för det barn man har förlorat, oavsett om man har fler. Jag har tre barn, det är inte synd om mig. Men sorgen över min bebis kan ingen ta ifrån mig."

"Jag har fött fyra barn, bara tre lever."

Kunde inte ha sagt det bättre själv!

Efter att ha läst denna artikel, så känner jag att nu är jag redo. Redo för att här skriva ner mina tankar, och om vad som hände när våran lilla flicka togs ifrån oss. Vill inte skriva för att folk ska tycka  synd om mig, eller för att få sympatier. Jag har nu valt att skriva om detta enbart för mina barns skull. Ifall jag inte skulle få finnas med i deras liv närde är så pass stora att jag själv kan berätta för dem, så vill jag nu skriva ner våran historia, så att de själva kan läsa när de är mogna för det. Läsa om sin stora-/lillasyster, som borde fått vara här hos oss nu. Och för min egen skull, som en del i sorgeprocessen, som antagligen  kommer att hänga med mig så länge jag lever.
Så fort tiden räcker till ska jag börja skriva!