Julstök

eller inte så värst mycket sånt, men vi lever nog och mår även om vi inte visar så mycket livstecken här i cybervärlden. Tiden flyger iväg,även om vi nu inte direkt stressar mera. Nästan alla julklappar är klara, utom dom då som posten tydligen inte ville leverera, fast dom är beställda för flera veckor sen. Så vi får ta några julklappar i efterskott sen. 

Nån direkt stress över julmaten har vi inte heller, eftersom vi förra året beslöt att skippa all "traditionell" julmat på själva julafton, utan vi nöjer oss med jullimpa och risgrynsgröt strax efter Kalle Anka. Kidsen äter ju ändå inget, eftersom de väntar på att det ska knacka på dörren... Å detta år så åker vi till mommo och moffa på juldagen, och äter julmaten där.

I övrigt är allt okej här hemma. I natt har äntligen vi haft en bra natt igen. Brukar dyka upp EN sådan mellan varven, för att man sen igen ska orka nattsudda här veckotals. Lillan har varit extremt gråtig om nätterna här nu,(Milton har också förvandlats till en nattpratare utan dess like) men jag skyller det lite på munnen och penicillinkuren hon fick på 1-årskontrollen. För ett par veckor sedan trillade Minya ner från Miltons Bobbycar, ett nu inte allt för högt fall,men hon blödde ganska mycket ur munnen. Då såg det ut som om det kom från insidan av läppen, men tydligen hade hon slagit i tänderna också och nu fått ett inflammerat tandkött, så då var det nu dax för hennes allra första penicillinkur. Och nu är sista dosen tagen, allt verkar ha bättrats, även om hon fortfarande är svullen i övre käken. En sak har jag dock lärt mig- det var första och SISTA gången vi försöker med meducin i flytande form för hennes del. Allt spottar hon ut. Nea var exakt likadan. Mosad tablett i en yoghurt skulle garanterat funka bättre.

1-års kollen gick bra. Hon växer finfint, och allt var helt i sin ordning. En spruta i varje ben fick hon, och ett stick i fingret, för att kolla hennes hB också. Och nu när penicillinet börjat bita, så har hon igen blivit en riktig solstråle och charmör här om dagarna,som mer än gärna både pussas och kramas. Kan ju bara önska att hon skulle börja sova bättre också, men det är väl kanske att begära  för mycket... Hennes krypande (eller kanske bristen på, nämnde jag inte så mycket om...)

Neas mage har blivit ordentligt kollad med en hel massa lab-prover nu, och inget fel hittade man, vilket ju är skönt. Alla värden var riktigt fina,så hennes illamående är antagligen bara en fobi för att kräkas, vilket vi ju också misstänkt, men det är ju ändå bra att få uteslutit att det nu faktiskt skulle vara nåt "riktigt" magproblem. Tror att denna soppa fick sin början när hon råkade få kräksjukan just den dagen hon fick vara med fammo på eftis i våras. Att hon blev sjuk när hon inte var hemma, och inte pappa eller jag var med...

Milton har blivit med humör, som tycks stanna - need no more to say...voj huhu...

De båda större kidsen har spenderat många dagar och nätter turvis vid mommos och moffas. Väntan på tomten blir lång, och lite avbrott hemifrån gör dagen lite kortare för dom! I går var det granhämtning i kylan, och projekt "klä granen" med våra wild kids. Kan ju säga som så, att ännu har den inte vinkat, och en del av pyntet finns kvar, men om den nu klara sig över i morgon, får vi vara nöjda... Tror inte granen blir långlivad hos oss detta år... I dag var vi till gravgården, och till barnafaderns farmor och morfar. Milton funderade mycket på sin syster i himmelen, och hans spontana kommentar var "kan inte krama henne". Och nej, det kan  vi ju inte, hur mycket vi än önskar. Men på nåt sätt tror jag nog ändå att hon firar  julen tillsammans med oss.

Några julkort skickar vi inte detta år heller, men vi önskar inte desto mindre en riktigt God Jul och ett fint nytt år åt alla! 

Google

Nu vankas uppesittarkväll, julafton, julhelg, god och alldeles för mycket choklad, tindrande barnaögon, glögg, uppspelta barn, alldeles för många julklappar, sena kvällar, skratt, många vackra minnen, en av årets höjdpunkter, mycket mat, samvaro och lata dagar. 

Kan ändå inte undgå att fälla en tår för alla de många barn, som inte får fira en lugn och trygg julhelg. Ett hugg i hjärtat över alla världens orättvisor, och över hur så kallade vuxna människor inte kan ta ansvar för sig själv och sina handlingar, inte bara nu i juletid, utan över lag.Tänker då närmast på alkoholkonsumtionen och familjevåldet. På fattigdomen i världen, död, våld, krig och svält.

Tankarna går också till alla dom som saknar någon, och precis som alla övriga år, så kommer en plats runt vårat matbord, en plats i soffan vår att gapa tom denna julhelg. Man ska inte sörja det man saknar, utan glädjas åt det man har. Och det försöker jag verkligen,och det GÖR jag,  men ändå finns förstås saknaden alltid kvar. Tänk om man kunde få den önskan man har inför julen uppfylld. Men det får inte jag, det går inte. Men önska får man... Och även om jag har det så bra, så har även jag en enda önskan...