Våra nätter, och att njuta av tillvaron

I förrgår vid besöket på jobbet fick jag frågan om hur vi nu sover om nätterna. Har ju kommit upp en del angående nattsömn både här och på facebook. Och läget är varierat, lite varannan natt okej. Ibland går vi och lägger oss tre stycken i vårat sovrum, ibland fem. Och vi vaknar alltid garanterat fem (ja, utom då far i huset tvingats ut i morgonjobb var annan vecka då) i vårt sovrum. Och vet ni, jag har börjat att gilla det. Det finns ju inget mysigare än att krypa undertäcket bredvid  en varm 1-åring som sover gott. Jag brukar krypa så nära jag kan, så nära så jag kan känna andedräkten rakt in i min näsa. På min andra sida finns två lite större kids. Som också sover och andas tungt. Ofta brukar jag ta nån av deras händer i min hand, och somna så. Finns inget bättre! Nu så sover ju ingen av de tre som små änglar hela nätterna igenom. Oftast är det nån som gnyr, gråter eller pratar högt, oftast i sömnen. Ibland vaknar nån av de två mindre och vill ha välling. Ibland drömmer Nea mardrömmar, och vaknar och vill krypa nära intill. Många nätter har jag legat vaken, varit arg och irriterad över att de aldrig sover, aldrig samtidigt iaf. Men nu har jag accepterat läget, så här är det just nu hos oss, och jag har till och med börjat gilla det. De finns ju här, nära intill, bredvid oss. De nätter de nu råkar sova i egna rum, så saknar jag deras närhet, fastän närheten består av armar och ben, kors och tvärs i hela sängen. Jag är behövd, och jag kan ge dem tryggheten i och med att de vet att de är välkomna att sova med oss, när de helst vill. Tids nog kommer dom att sluta. Och så försöker jag att inte räkna antal timmar sömnbrist, utan antal timmar jag faktiskt har fått sova. Och även om jag nu inte sover alltid, så får jag ju ligga ner och vila, och lyssna på nåt underhållande från någon av dem... Å ibland flyttar jag runt på små sovande kroppar, som ligger för nära kanten, tvärs över sängen/ovanpå täcket etc. För att sen igen sova en knyck, innan nåt nytt spännande inträffar. Alltid lika spännande att gå och lägga sig, eftersom man aldrig vet hur natten kommer att bli. För ibland sover de lite lugnare, inte bra, men lugnare...För att sen igen näst natt leva rövare. Det lustiga är att de själva verkar sova. INGEN av dem vet eller minns nåt av nattens bravader sen på morgonen, och de verkar utvilade. Så det är ju förstås bra. Det är bara vi vuxna som blir lite drabbade av "nattens hjältar"...

Vi är väldans sena i farten här om morgnarna. Väldigt sällan är vi uppe ur sängen före kl 9.Minya har nu blivit så stor, så t.o.m.hon vill ligga och mysa en stund innan vi stiger upp. Å ena sidan känns det som om halva dagen redan  har gått, när vi äter frukost först runt 9.30, men å andra sidan så kommer jag väl ihåg alla de morgnar som vi stigit upp kl 4.30 och 5, och väntat i timmar på att ens nån morgon-TV ska börja. Å så tänker jag att de nu får sova länge nu så länge de kan. Fortare än kvickt kommer det att ändras.Till hösten väntar väckning varje morgon för Neas del, då förskolan kallar. Och småningom blir det aktuellt med dagis för de båda mindre. Och fastän vi nu spenderar ganska många  timmar i sängen, så sover jag nog enbart en bråkdel av dem. Men så är det... nu just.

Att inte ha några tider att passa är också något jag uppskattar, och njuter av. Oftast så åker pyjamasen av först till lunch. Vi strosar på här hemma, och bara mojsar oss. Bolibopma på TV, lite välling till de små, o´boy till Nea och kaffe åt mor, och så lite soffhäng på det. Uppskattar verkligen att lillan blivit större nu, och att även hon kan/vill sitta stilla en stund ibland hon med. Jag försöker att njuta av tillvaron och ta till vara något bra varje dag. För denna tid, just nu,den får jag aldrig tillbaka...

 Så här ser våran morgon oftast ut...

(nä, det är ingen nappflaska Nea har, utan en sportdrycksflaska...)