på nåt vis har vi inte kommit oss iväg att besöka graven så ofta som jag skulle önska nu för tiden.Men i går kväll for Milton och jag iväg en sväng för att ta bort de gamla sommarblommorna, som gjort sitt för denna gång. Och planterade lite nya höstblomster dit. Skulle gärna redan nu har satt ner Ljung eller Calluna, men jag hittade inga sådana ännu i butikerna, så det fick bli lite bollkrysantemer då ett tag framöver. Höstens första ljus tände vi i lyktan också. Alltid lika vackert och fridfullt här. Känns bra att veta att jag själv kommer att ligga här sen, den dagen när jag sluter mina ögon.
På nåt vis får jag lite ro i själen varje gång jag besöker hennes grav, men samtidigt klingar alltid samma tankar i mitt huvud på vägen hem sen... Varför? Tänk om bara...? Jag borde ha stått på mig och krävt bättre hjälp redan första gången jag var in för koll med värkarna, kanske vi då hade fått ha henne hos oss idag. Nu har vi ju fått två små bustroll efteråt, så jag ska inte klaga, men oavsett så ersätter inte flera barn ett som är förlorat...
Milton hade många frågor om livet, döden, gravgården himmelen etc, så vi hade en ganska givande diskussion han och jag medan vi var där, och i bilen hem sen. I bland önskar jag att man själv kunde vara mera som ett barn, fråga rakt ut, inte fundera och grubbla så mycket, och ta saker för vad de är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar